Som jag berättade förut här på bloggen så håller jag ju inte bara på med motorsport utan jag har faktiskt ett jobb också. Det är ett jobb som jag trivs bra med, men visst vore det också roligt att på något sätt kunna leva på motorsport. Nu har det hänt sig så att jag har fått ett erbjudande som faktiskt skulle kunna ge mig chansen att försörja mig på något som i alla fall har med motorsport att göra. Det är nämligen så att en kompis till mig har en egen firma där han jobbar med att dubba däck. Han säljer alltså dubbdäck som han sitter i sin verkstad och dubbar själv. Han säljer även andra däck, utan dubb, men det är själva dubbningen som är hjärtat i företaget om man säger så. Det är både bildäck, MC-däck och andra typer av däck.

Ska jag ta över?
Den här firman går ganska bra, men nu har han beslutat sig för att lägga ner. Han jobbar ensam och han måste lägga väldigt mycket tid på företaget. Det i kombination med att han har fru och två små barn samt att han håller på att renovera huset samtidigt har gjort att han i princip är på gränsen att bränna ut sig och gå in i väggen. Det har blivit för mycket helt enkelt. Därför frågade han mig om jag eventuellt skulle vara intresserad av att ta över företaget. Jag har ingen familj (än i alla fall) och jag har inte heller något hus som ska renoveras, och det är ingen konst att lära sig att dubba däck när man får alla nödvändiga maskiner och annat. Nu handlar det förstås inte om att få utan jag får ju köpa företaget i så fall, men ni förstår vad jag menar.

Svåra val
Jag har funderat lite fram och tillbaka på det här, men även om det låter som en spännande utmaning så har jag ganska säkert bestämt mig för att tacka nej. Jag är trots allt nöjd som jag har det, med ett betydligt ”säkrare” jobb där jag vet att jag gör min åtta timmar om dagen och sedan får jag gå hem och äga mig åt mina intressen. Risken med att driva eget är ju att man kanske inte hinner med så mycket annat än jobbet, trots att man inte har varken familj eller husrenovering att tänka på. Och även om däck visserligen har med motorsport att göra så är det ju inte så att jag lever på min hobby direkt. Men det är definitivt ett intressant erbjudande, som sagt.

Man måste tänka realistiskt
Om jag nu inte skulle ändra mig och tacka ja och tänka att ”nu kör vi, nu får det bära eller brista” (vilket inte är speciellt troligt), så kommer han antagligen att försöka sälja företaget till någon annan, alternativt likvidera det. Han skulle kanske kontakta Heinestams Bolagstjänst som har likviderat omkring 5 000 bolag och höra sig för lite där. Det gäller ju att man undersöker alla vägar och se vad som blir bäst. Jag lovade att komma med mitt slutgiltiga svar nästa vecka. Men det lutar som sagt starkt åt att jag tackar nej, trots att det hade varit en väldigt rolig erfarenhet.

Jag vet att det kan verka lite osannolikt, men jag har faktiskt ett jobb som jag försöker sköta vid sidan av all motorsport. Eftersom jag inte är proffs så behöver jag pengar för att kunna hålla min hobby vid liv. Visst önskar jag att jag var tillräckligt bra för att kunna leva på att köra MC men det är väldigt osannolikt att det kommer att hända. Det tåget har redan gått liksom. Eller ska jag kanske säga att den MC:n redan har åkt iväg? I vilket fall som helst så sitter jag på ett kontor en hel massa timmar per vecka och administrerar och har mig. Jag har egentligen ingenting emot mitt jobb utan tycker faktiskt att det är helt okej, det kunde definitivt vara mycket värre, och jag tjänar tillräckligt för att det inte ska vara några problem med att hålla mitt motorintresse flytande, eller rullande om man så vill.

Alla hatar administration
Det där med att jag håller på med administration och grejor brukar alltid få en del uppmärksamhet när jag nämner det. Administration har ju inte direkt ett gott rykte utan de flesta verkar se det som ett problem, någonting som man ska komma runt för att få saker och ting gjorda. Den här artikeln från Dagens Nyheter kan då stå som exempel: ”Bryt den onda trenden och ta kontroll över byråkratin”. Ord och inga visor, men den är faktiskt inte så negativ som den kan verka, utan handlar om att många av de som sysslar med administration och byråkrati egentligen inte är lämpade för det, utan det är arbetsuppgifter som tvingats på dem. Inte konstigt att det blir fel då! Artikeln säger också att en del av lösningen på problemet med krånglig byråkrati och administration är att ”anställ[a] professionella administratörer”, vilket ju jag faktiskt är. Jag är helt enkelt en av de goda. En av rebellerna och inte en del av imperiet, för att snacka Star Wars!

Underlätta för alla
Mitt mål som administratör är att underlätta för alla att kunna göra sitt jobb, och samtidigt ha koll på fakturor, uppdrag och sådant. Det där sistnämnda är viktigt för om de som utför de olika jobben får sköta det själva så kommer det att bli pannkaka av det hela. Det vet jag. Fakturor glöms, orderförfrågningar försvinner och det ena med det andra. Inte bra. Så jag vet definitivt vikten av att ha bra program som underlättar för att underlätta för alla.

ledningssystem från am system

Därför har vi just skaffat ett nytt ledningssystem, på mitt initiativ, för att underlätta administrationen och få bättre kontroll på vad som händer och försiggår på företaget. Det kommer från AM System och kan hantera det mesta – ärenden, dokument och underhåll – och är dessutom molnbaserat. Det sistnämnda är mycket viktigt eftersom det gör att alla som är behöriga kan använda systemet när- och var som helst. Priset per användare är också bra; det blir billigare och billigare per användare ju fler som är registrerade. Viktigt, eftersom vi är ett växande företag och således behöver system som går att skala från få till många användare.

Det finns ett gammalt skämt som går ut på att ”spriten räddade mig från sporten”. Varifrån det kommer är jag inte helt säker på, men jag vill minnas att det är någonting Micke Dubois sa som sin karaktär Svullo. Svullo som för övrigt tävlade i alkoholism. Men helt säker på att det kommer från Svullo är jag inte, det var ju länge sedan och en Google-sökning är mer eller mindre resultatlös. Däremot hittade jag den här lilla trallpunksdängan på temat, som heter just ”Spriten Räddade Mig Från Sporten”. Låten är från 1995, alltså lite efter Micke Dubois storhetstid och det är väl inte helt osannolikt att det är från honom de fick idén.

Allvar i botten
Visst är det en rolig liten låt och det är en kul liten ordvits, att vända på ”sporten räddade mig från spriten”. Men det hindrar inte att det finns ett allvar där. Alkoholism och drogberoende är allvarliga problem som man egentligen inte ska skämta med. Själv har jag haft familjemedlemmar som drabbats av beroende och det kan jag säga, det är inte roligt. Självklart inte för den som drabbats, men även för omgivningen. Även om man vill hjälpa och gör sitt allra bästa så är det svårt och ingenting som man klarar på egen hand, annat än i undantagsfall. Hjälp från utomstående behövs och det är där man som närstående kan göra skillnad. Missbrukare klarar väldigt sällan att söka hjälp på egen hand.

Hjälp finns att få
frälsningsarmens med missbruksvårdHjälp finns att få för anhöriga till missbrukare. Det är det viktigt att poängtera, för ofta känner man sig väldigt ensam och hjälplös. Kommuner och landsting finns där givetvis men det är inte alltid det räcker till. Då finns det andra som man kan vända sig till, organisationer som har många, många decenniers erfarenhet av missbruksvård. Jag tänker nu närmast på Frälsningsarmén, som gör så mycket mer än att spela gitarr och sjunga om Jesus vid sina insamlingsbössor. Insamlingarna behövs självklart, för att få in de pengar som de behöver för att bedriva sin verksamhet.

Pengarna som samlas in kommer ju faktiskt att göra nytta. De går till härbärgen, mat till hemlösa, hjälp och så inte minst till missbruksvård. Frälsningsarmén driver både behandlingshem på flera platser och stödboenden där missbrukare och före detta missbrukare får chansen att komma igen, att ta sig tillbaka till ett värdigt liv. Det är ställt bortom varje rimligt tvivel att Frälsningsarmén verkligen gör nytta. Det är verkligen en organisation som drivs av idealism mer än någonting annat.

Pengarna går till de som behöver
Det bevisas inte minst av lönerna inom frälsningsarmén. Av alla välgörenhetsorganisationer så har chefen för Frälsningsarmén den lägsta lönen, strax över 400 000 kronor per år. Förvisso en okej lön, men knappast någonting som känns överdrivet. Faktum är att det är mindre än hälften av genomsnittslönen för cheferna för välgörenhetsorganisationerna i Sverige.

Nivån på ersättningarna inom Frälsningsarmén är ytterligare ett skäl till att jag stöder dem. När de står där med sina bössor, ja då skänker jag gärna en slant. Det är uppfriskande med en välgörenhetsorganisation där ersättningsnivåerna till de anställda ligger på en rimlig nivå. Men till syvende och sist är skälet till att jag ger dem pengar att de gör mycket gott, inte bara vad gäller missbruksvård. Frälsningsarmén är helt enkelt en klassisk välgörenhetsorganisation som drivs av idealism. Det gillar jag.

Jag är en person som anser att när man väl blir instruerad till att klä upp sig så ska man också göra det. Det finns ju inget som är roligt med att göra det halvhjärtat. När det är finare tillfällen så tycker i vilket fall jag att det är läge att slå på stort, och jag tycker att det är riktigt, riktigt roligt att göra det. Med tanke på att det är väldigt sällan som man faktiskt tar sig tiden och får möjligheten till att klä upp sig så gäller det att verkligen passa på, och när tillfällena dyker upp för mig så kan ni räkna med att jag tänker på varenda detalj. Och det är i det här fina som de finaste gåvor har getts till mig.

Manligt, eleganta smycken

En utstickande detalj som helt klart förhöjer intrycket av en manlig elegant stil är ett litet smycke som knappt syns men som fortfarande har en viktig roll att spela. Det är det här som jag har fått i gåva, nämligen manschettknappar. Det som var så speciellt med de jag fick var att de var graverade med mina initialer, vilket fick dem att kännas ännu lyxigare och mer unika när jag bar dem. Ett smycke som alltså jag tycker är väldigt elegant och som dessutom blir alldeles unik för enbart mig är med andra ord en gåva som jag uppskattar väldigt mycket. Sätt din egen prägel på manschettknappen du med, jag lovar att du inte kommer att ångra dig. Eller varför inte tipsa frugan om det?

Vad är det egentligen?

Det som slår mig nu när jag berättar om det är att alla kanske inte vet vad manschettknappar faktiskt är. Jo, det är ett litet smycke som används när man har på sig finare skjortor. Vid slutet på sådana skjortor så kanske ni någon gång har noterat att det inte finns någon knapp för att sätta fast dem, bara hål. Dessa hål är till för att trä igenom manschettknapparna. När de väl sitter på plats så blir de en delikat liten detalj som förhöjer hela stilen, med effekten av att du känner dig extra elegant och uppklädd. Om du inte alls vet vad jag pratar om så kan du kolla på följande video. Där visas det hur man sätter på sig dessa knappar:

badrumsmöbler
Funderar på denna badrumsmöbel. Bild: Trademax

För ett tag sedan satte vi kakel i köket, och nu har turen kommit till badrummet att få sig ett lyft. Vi kommer inte att göra någon helrenovering, men väl byta ut en del saker som har sett sina bästa dagar. Vi ska bland annat byta tvättställ och köpa nya badrumsmöbler, det vill säga skåp, bänk och hyllor. Tvättstället vi har fastnat för hittade vi på Trademax, och där finns det också väldigt fina andra badrumsmöbler. När det gäller badrumsmöblerna har vi inte riktigt bestämt oss för vilka vi ska ha. Det finns så mycket fint att välja mellan, men vi vet i alla fall att de ska vara vita.

Jag har varit lite skeptisk mot att handla möbler online förut, och det var faktiskt först när vi köpte kakel till köket på nätet som jag insåg att det ju egentligen inte är så stor skillnad mot att köpa i butik – samtidigt läste jag denna artikel. Sedan dess har jag blivit en nätshoppare kan man säga, som verkligen har insett fördelarna med att beställa på nätet. Fast jag handlar inte från vilken sida som helst. Det gäller ju att vara smart så att man får de bästa villkoren. Det jag letar efter är:

• Gratis frakt (alternativt väldigt billig frakt)
• Fri retur (så att man inte förlorar på att skicka tillbaka/byta)
• Garanti (det innebär oftast kvalitet)
• Hemleverans (när det gäller större/tyngre saker)
• Bra kundservice (det ska vara enkelt att komma i kontakt med företaget)
• Säkra betalningsalternativ (förskottsbetalning går bort!)

Jag har upptäckt att man på bra sidor, som till exempel Trademax, får bättre villkor och priser än man får i många fysiska butiker!

Folkrace är något alldeles speciellt i den svenska motorsporten. Det påminner mycket om det övrigt motorrelaterade, men det finns en ingrediens av någonting annat i sporten. Det är svårt att sätta fingret på, men den känns mer personlig, mer känslomässig och mer som ett resultat av en hobby än som en organiserad form av tävling. Och det är det som gör det så roligt att titta på, att det helt enkelt handlar om vanliga människors förkärlek till bilar och racing, där vanliga människor tävlar på lika villkor.

Folkracebilar är trasiga, buckliga, avskalade och billiga bilar, och ni har säkerligen någon gång sett en sådan rulla på ett flak eller liknande. Deras topphastighet är 80 km/h, och gränsen gör att sporten öppnas för alla. I Sverige finns det omkring 130 olika banor för folkrace och det är de beryktade heaten som är själva höjdpunkten, där sex olika bilar ställer upp sig på startlinjen och tävlar om första platsen. Och det är efter A-finalen som en ytterligare intressant aspekt av folkrace börjar gälla. Nu är nämligen alla bilar till salu.

Varje bil kostar 6 500 kronor, och det går varken att pruta eller lägga mer. Får man samtidigt ett anbud på sin bil så måste man också sälja den. Innan bilen säljs vidare så kontrolleras den för att säkerhetsburen i bilen fortfarande är intakt, precis som bärande delar av karossen undersöks. Du behöver inte heller körkort för att köra folkrace, utan det är tillåtet att köra från och med det år som du fyller 15 år.

Första sporten hittills som kommer med där förarna enbart kör på två hjul. Märk väl att det här gäller motocross, och inte enduro. De två påminner såklart om varandra, men skillnaden mellan dem båda är att enduro körs ute i skog och mark, i svåra terränger. Motocross är en snitslad och byggd bana, med hopp och hinder, som förarna ska ta sig igenom, där det som vanligt handlar om att komma först.

Motocross är säkerligen något som du har bevittnat någon gång, och kanske är det till och med så att du har, eller har velat, prova på det. Runt femtonårsåldern är det många som upptäcker mopeden, och vilket bra transportmedel det är, men det är reglerat av regler och lagar och går inte så snabbt. Det många upptäckte innan de blev mopedmyndiga var just crossen, för inom motocross får du som 13-åring köra 125-kubikare så länge du har tagit guldhjälmscertifikatet. Innan dess så är det 80-kubik som gäller för cross. En liten genväg, och en försmak, med andra ord.

Motocross är väldigt populärt i Sverige och vi har skördat stora framgångar på den internationella scenen. Det är glädjande att se, för det här lär faktiskt ungdomar i en tidig ålder att ha respekt för motorer och deras styrkor och samtidigt hur de ska hanteras på ett varsamt sätt. Dessutom är det väldigt underhållande att titta på, där varje hinder och hopp är delar av banan som totalt kan förändra händelseförloppet i racet. Har ni inte tittat på en tävling så är det något ni definitivt borde åtgärda!

Scandinavian Touring Car Championship är den nordiska varianten på en avskalad version av F1, skulle man kunna säga. Det är kanske lite att dra det till sin yttersta spets, men när det kommer till innebörd och utformning så är det mycket som påminner om varandra. Bara en sådan enkel sak att olika bilproducenter ställer upp i olika stall med två förare max till start känns igen från den världsomspännande tävlingen i de snabba bilarna. STCC var tidigare helsvenskt, men efter att intresset sviktade ville man göra serien mer internationell. Därför är alla skandinaviska länder, och kön, tillåtna att delta i tävlingen.

Det är det som är det riktigt fina med STCC. Det är inte sport som exkluderar, utan snarare inkluderar. Det är en sport som bjuder på sig själv och är välkomnande, för alla människor som är intresserade av racing på hög nivå. Intressant är också att det är i den här formen av motorsportande som vår egen prins har valt att delta. Prins Carl-Philip Bernadotte dök upp i startlistorna för ett par år sedan, och har sedan dess varit en aktiv förare. Han går med andra ord verkligen i sin farfars, motorkungens, fotspår.

STCC är en fin och spännande tävlingsform där det är jämt skägg många gånger mellan förarna, även om det är Volvo Polestar Racing som ser ut att vara teamet att slå. De har tagit hem segrar på segrar, och det hela kan beskrivas stundtals som kompletta överkörningar. Men jag vet att de andra teamen triggas av det, vilket gör varje säsong till en oskrivet, spännande blad.

Dakarrallyt är en minst sagt händelserik och dramatisk händelse. Det har rapporteras ett antal gånger om dödsfall under loppet, och det tyder väl på att loppet i sig är brutalt på flera sätt och vis. Loppet i sig är ett årligt lopp som körs med olika fordon, bland annat bilar, lastbilar, motorcyklar och fyrhjulingar. Loppet har tidigare hetat Paris-Dakarrallyt eftersom att tävlingen kördes mellan Paris och Dakar, men efter 2009 flyttades tävlingen helt och hållet till Sydamerika, men behöll en del av namnet, enbart för att det var ett starkt varumärke.

Det är egentligen inte fart och fläkt som är det viktigaste i Dakarrallyt, utan här handlar det mer om att vara en smart förare som kan planera. Det är viktigt att du är väldigt duktig på att köra och kan navigera som en gud för att du ska ha framgång i Dakarrallyt. Totalt har ett 60-tal förare omkommit under de här tuffa tävlingarna, vilket såklart har gjort att tävlingen har fått utstå massiv kritik. Det har gjort att arrangörerna än mer arbetar för förarnas säkerhet, vilket också har gett resultat.

Precis som i så många andra tävlingar inom motorsporten så är det fransmännen som just nu dominerar. Senaste årens vinnare är Stephane Peterhansel från Frankrike och det är tydligt vilken utmärkt förare han är. Vi har också haft svenskt deltagande i Dakarrallyt, dels genom legenden Bruno Berglund men också genom Tina Thörner, som bland annat varit kartläsare åt giganten inom motorsport, Colin McRae, just i Dakarrallyt både 2004 och 2005.

indy500Det här är en tävling som inte går av för hackor. Indy 500 är en tävling som genomförs i Indianapolis i USA, kring en stor oval. Det är heller ingen vilken tävling som helst, utan hastigheterna är höga och varven många, 200 till antalet. Det är intressant hur långt det totalt är också, 200 varv kring Indianapolis Motor Speedway. 200 varv mäts till 500 miles, där av namnet Indy 500, och i svenska mått mätt blir det drygt 80 mil som ska köras. Då är det lätt att förstå att loppet tar tid.

Tävlingen i Indy 500 avgörs över längre tid, närmare bestämt över tre veckor där det är 33 stycken som från början ställer upp sig på startlinjen. Förberedelserna är enorma inför första tävlingsdagen, där de nya förare ska testas om de håller för trycket och att finna ut av i vilken position bilarna ska starta på själva tävlingsdagen. Det som är intressant är att flera utmanar om dessa 33 platser under lång tid, och kan göra så fram tills dess att gonggongen går vid 18:00 lokal tid på tävlingsdagen. När det sedan har avgjort vilka det är som får starta ställer alla upp den 30 maj, Memorial Day i USA.

Anledningen till att jag väljer att ta upp Indy 500, som på många sätt och vis är en amerikansk angelägenhet, är att vi har haft en svensk som har vunnit det ärorika loppen. Värmlänningen Kenny Bräck vann loppet 1999 och skrev därmed in sig i historieböckerna som en av Sverige främsta motorlegender genom tiderna.